faktiskton

Otro

In Uncategorized on 17 maj 2010 at 20.55

Alla barn skräms av tanken på att deras föräldrar någon gång haft sex – eller än värre: fortfarande har sex. Jag har förlikats med tanken på att de har sex. Ja, jag har till och med förlikat mig med tanken på att min pappa kan tala nedsättande om pornografi men sedan själv konsumera det och jag har, om inte accepterat så åtminstone, insett och tvingats relatera till att jag har en mamma som utövar BDSM och ideligen chattar, sms-ar och dm-ar med män hon träffat genom nätet och då antagligen till största del på forum med inriktning på sex.

Ändå känns det som att få marken ryckt undan under mina fötter när jag råkar få se en del av en mejlkonversation mellan min mamma och en bekant till henne som hon känner från föreningslivet på sin tidigare bostadsort. En liten ort där rykten sprids snabbare än åtminstone ljudets hastighet. En ort som, liksom alla andra orter med samma litenhet och grad av isolering, är för nog för sig själv. Denna mejlkonversation refererar till en händelse som utspelats mellan min mamma och denne bekant. Eller rättare sagt var det nog mer än en gång eftersom det fanns plural där någonstans. Frågan om varför det aldrig blev mer än avsugningar var öppen. Lika öppen som båda var inför att fullborda det hela, beskrivet på ett ganska grafiskt vis.

Jag kan inte säga exakt varför det gjorde mig mer illa berörd än tidigare. En del handlar nog om att det inträffade på den lilla orten och när jag själv fortfarande bodde hemma. Bara risken för att jag skulle behöva stå till svars för vad min mamma gjort utan min kännedom, eller än värre när rykten spreds som jag aldrig skulle få märka av annat än genom att iaktta att omgivningen behandlat en annorlunda, gör det riktigt outhärdligt.  En annan del handlar om att det var en person som det även fanns en annan relation till och frågan om otrohet mot min pappa känns mer konkret (utan att veta om han visste om det eller för den delen medtyckt). Ytterligare en del handlar om att det är beskrivet dels som ett fullbordat faktum och med ganska konkreta detaljer. Det är svårt att bortse från eller bortförklara.

När det finns svart på vitt att jag har en mamma som har lösa, sexuella förbindelser känns avståndet mellan henne och mig ännu mer astronomisk än tidigare. Hur ska hon ens ha en idé om hur jag känner inför att leva i ett ofrivilligt celibat. Hur kan jag vara säker på att hon inte tycker jag är konstig (vilket hon säkert tycker ändå) eller gör sig lustig på min bekostnad?

Annonser

Att publiceras 18.00

In Uncategorized on 14 april 2010 at 17.00

När situationen blir alltför svår känns det lite som en lättnad att släppa på det där datumet (som nu ligger mindre än ett halvår framåt) och börja planera för en tidpunkt närmare i tid. När man läser igenom listor med olika metoder är det lättare att härda ut i och med vissheten att det inte behöver vara så långt kvar.

Problemet är att ingen metod verkar helt bra. Metoder där risken för överlevnad med svåra men eller metoder som är hemska innan det verkligen tar slut avskräcker. Den vanliga bilden med handleder som svämmar över av rött är tydligen svårare att genomföra rent praktiskt.

Det hade varit en lättnad att få det administrerat av sjukvården. Att hjälpa mig på andra sätt verkar de ju ändå inte klara av.

Glömd av myndigheter

In Uncategorized on 25 mars 2010 at 10.01

Hur ska man svara på en sådan fråga? Är att aldrig ens börja att avbryta i tid? Nationella Hivrådet (eller egentligen Rådet för samordning av insatser mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar) står bakom och med deras mål tillhör jag en grupp man kan helt strunta i verkar de tycka.