faktiskton

Archive for december, 2009|Monthly archive page

Snart på det fjärde

In Uncategorized on 20 december 2009 at 23.21

Det är bara dagar kvar innan jag får uppleva det tredje decenniet i min livstid. Om jag, mot förmodan, skulle bli så gammal att jag kan sitta skäggig med manchesterbyxor vid en flygel och minnas mitt 10-tal vet jag säkert att en av två saker inträffat:

  1. Jag har under mitt trettionde levnadsår funnit en person som varit villig att vara intim med mig.
  2. Jag har svikit min pakt med mig själv och tillåtit mig själv att fortsätta leva i misär även efter min trettioårsdag.

Det är så att jag undrar om inte grunden till mitt tomma liv återfinns redan i det första decenniet, åttiotalet. Jag vet inte exakt vad men osäkerheten bottnar nog redan här och yttrar sig i svårighet att knyta an till nya människor. Att jag hade lättare att prata med vuxna människor än jämnåriga kanske var ett annat tecken. Ändå var det under detta första decennium som jag kom närmast att uppleva något som var i närheten av intimitet, i en omkullvält lekstuga i en sandlåda vid fritids där jag tillsammans med en tjej och någon kille lekte familj. Jag var pappa, hon mamma och vi låg tätt intill varandra för att efterlikna vad vi sett föräldrar göra.

Något år senare, i det nya decenniet nittiotalets första skälvande år, befinner jag mig på en klassfest och det leks ryska posten. Jag har nog inte hört talats om den tidigare annat än möjligtvis till namnet och istället för att vara med står jag utanför salen tillsammans med några av klasskamraternas föräldrar. Jag vet inte om det är för att slippa skämmas för att jag är okunnig, för att jag är lillgammal tillräckligt för att hellre tillbringa tiden med vuxna personer eller för att jag skräms av att göra bort mig. För jag var faktiskt intresserad av någon i klassen, Erica. Det närmaste jag kom henne var innan vi gick i samma klass men väl i samma idrottsgrupp och gick tillsammans med hennes mamma i skogen.  Någonstans väcktes hoppet om att få tillfälle att träffa henne mer.

Det krossades förstås när den egna familjen gjorde uppbrott och flyttade iväg till en av alla platser i landet som alla högre makter, om de existerat, helst hade velat glömma. Alla de sociala kontakter som tagit tid för mig att bygga upp bröts bort i ett ögonblick och skulle aldrig någonsin ersättas av något under tiden på den nya orten. Trots det blir jag förstås kär i en tjej. Cajsa verkade inte vara någon speciell utifrån det brev och kopierade klassfoto jag fått tillsänt mig i förväg innan flytten men det tar inte många dagar innan hon upptar en hel del av mina tankar. Hon är vacker utan någon konkurrens att tala om och jämförelsevis förfinad och intelligent. Två gånger är vi på tu man hand. Ena gången är på en musiklektion i mellanstadiet. Jag som var socialt utstött, med lärarens goda minne, hade suttit ensam tidigare lektioner men en dag sitter hon också i klassrummet efter att ha hoppat av orkestern. Jag minns inte om vi sade något till varandra men i tankarna hade jag redan tagit ut segern i förskott. Nästa vecka satt förstås en hel drös andra elever i klassrummet efter strömhoppet som inletts av Cajsa. Den andra gången vi är ensamma är i högstadiet på väg till och från banken för att öppna ett bankkonto att sätta in sparpengarna för klassresan. Jag vet inte varför men hon frågar mig om min inställning till affären mellan Volvo och Renault som då håller på att spricka. Jag har inte pejlat om hon står på Gyllenhammars sida eller inte men lyckas nog prestera ett helt okej svar för att vara från en sjua. Något mer diskuterande (annat än det skolan tvingar oss till) blir det inte. Efter nian ses vi en gång på min gymnasieskola där hon är för att hälsa på en gemensam klasskompis.

Under tonåren på nittiotalet borde ha varit tiden för en mängd förstahändelser som markerar förändring och uppbrott. De kroppsliga förändringarna kommer förstås men ingen första fylla, inget första halsbloss, ingen första moppe. Saker jag då kände mig lika glad för att slippa eftersom jag förknippade det med idioti och byfåneri. Men inte heller någon första kärleksbrev, första kyss, första hångel, och så vidare. Jag är inte säker på i vilken ordning de där sakerna bör komma eller om jag missat något i uppräkningen.

Decennium tre och ny miljö. Att vänta sig att jag skulle ha lättare att knyta an till personer i universitetsmiljön var att förvänta sig för mycket. Låter man dessutom bli att dricka och inte ägnar timmar utan undervisning åt att plugga ihop med kursarna är det dömt att misslyckas. När jag väl närmar mig sammahang utanför det som utgörs av föreläsningar och annan undervisning dröjer det någon månad innan Cecilia blir vad jag tror är min första riktiga kärlek. Året innan har jag plötsligt börjat tänka på Cajsa igen och antagligen skämt ut mig själv genom halvanonymt kontaktsökande men jag har åtminstone blivit varse att trots att jag inte odlat någon närhet ändå längtar efter det.

Jag ligger sömnlös och tänker på Cecilia. I tankarna har vi redan bildat familj eller nått en fantastisk karriär. I verkligheten slår hjärtat extra slag när hon loggar in på Internet och hennes namn poppar upp. Varje gång jag lyckas våga skicka ett meddelande till henne innan hon loggat ut upplever jag en blandning av oro och eufori. Skickar jag SMS får jag åtminstone något pliktskyldigt svar ibland. När jag får se henne tillsammans med en kille blir fallet djupt.

Sedan drabbar Veronica mig. Jag är inte säker men jag tror att hon blir ihop med annan kille framför ögonen på mig. I ögonblicket avundas jag att det finns personer som vågar nojsa på det viset, i efterhand förstår jag att det antagligen är just då det sker. Själv dröjer det någon månad innan jag inser vad jag själv tycker om henne och det smärtar att se henne gå iväg med sin kille.

Det blir dock två tillfällen för mig tillsammans med Veronica. Jag tar modet till mig och bjuder ut henne på bio och någon månad senare inträffar det också. Nej, jag fattar inte hennes hand eller lägger min arm om henne. Jag frågar inte om fika efteråt heller. Första gången för att jag känner mig tvungen att titta till föräldrahemmet som står tomt. Så jag skyller misslyckandet på mina föräldrar.

Det skulle dröja till det tredje decenniets sista år innan jag blir kysst för första (och enda) gången. Att bli utsållad av en överförfriskad tjej just eftersom jag såg såg ensam och vilsekommen ut några meter från en bar känns mest besvärande och armarna kring min hals vill jag först få väck men när hon uttalar sitt mål att kyssa mig så säger jag inte nej utan ger mig villigt men tafatt. Till slut säger hon att jag får se till att gå iväg och dansa men att hon kanske kommer att söka upp mig igen. Så jag går iväg och ställer mig längs en annan vägg istället. En halvtimme senare ser jag henne gå förbi letandes efter något men jag ger mig inte tillkänna och hon försvinner iväg tomhänt. Kanske är det det jag ska ångra i resten av mitt liv?

Om det tredje decenniet bjöd på första kyssen, vad kan då det fjärde bjuda på? Förhoppningarna är inte stora.