faktiskton

Archive for 2010|Yearly archive page

Otro

In Uncategorized on 17 maj 2010 at 20.55

Alla barn skräms av tanken på att deras föräldrar någon gång haft sex – eller än värre: fortfarande har sex. Jag har förlikats med tanken på att de har sex. Ja, jag har till och med förlikat mig med tanken på att min pappa kan tala nedsättande om pornografi men sedan själv konsumera det och jag har, om inte accepterat så åtminstone, insett och tvingats relatera till att jag har en mamma som utövar BDSM och ideligen chattar, sms-ar och dm-ar med män hon träffat genom nätet och då antagligen till största del på forum med inriktning på sex.

Ändå känns det som att få marken ryckt undan under mina fötter när jag råkar få se en del av en mejlkonversation mellan min mamma och en bekant till henne som hon känner från föreningslivet på sin tidigare bostadsort. En liten ort där rykten sprids snabbare än åtminstone ljudets hastighet. En ort som, liksom alla andra orter med samma litenhet och grad av isolering, är för nog för sig själv. Denna mejlkonversation refererar till en händelse som utspelats mellan min mamma och denne bekant. Eller rättare sagt var det nog mer än en gång eftersom det fanns plural där någonstans. Frågan om varför det aldrig blev mer än avsugningar var öppen. Lika öppen som båda var inför att fullborda det hela, beskrivet på ett ganska grafiskt vis.

Jag kan inte säga exakt varför det gjorde mig mer illa berörd än tidigare. En del handlar nog om att det inträffade på den lilla orten och när jag själv fortfarande bodde hemma. Bara risken för att jag skulle behöva stå till svars för vad min mamma gjort utan min kännedom, eller än värre när rykten spreds som jag aldrig skulle få märka av annat än genom att iaktta att omgivningen behandlat en annorlunda, gör det riktigt outhärdligt.  En annan del handlar om att det var en person som det även fanns en annan relation till och frågan om otrohet mot min pappa känns mer konkret (utan att veta om han visste om det eller för den delen medtyckt). Ytterligare en del handlar om att det är beskrivet dels som ett fullbordat faktum och med ganska konkreta detaljer. Det är svårt att bortse från eller bortförklara.

När det finns svart på vitt att jag har en mamma som har lösa, sexuella förbindelser känns avståndet mellan henne och mig ännu mer astronomisk än tidigare. Hur ska hon ens ha en idé om hur jag känner inför att leva i ett ofrivilligt celibat. Hur kan jag vara säker på att hon inte tycker jag är konstig (vilket hon säkert tycker ändå) eller gör sig lustig på min bekostnad?

Annonser

Att publiceras 18.00

In Uncategorized on 14 april 2010 at 17.00

När situationen blir alltför svår känns det lite som en lättnad att släppa på det där datumet (som nu ligger mindre än ett halvår framåt) och börja planera för en tidpunkt närmare i tid. När man läser igenom listor med olika metoder är det lättare att härda ut i och med vissheten att det inte behöver vara så långt kvar.

Problemet är att ingen metod verkar helt bra. Metoder där risken för överlevnad med svåra men eller metoder som är hemska innan det verkligen tar slut avskräcker. Den vanliga bilden med handleder som svämmar över av rött är tydligen svårare att genomföra rent praktiskt.

Det hade varit en lättnad att få det administrerat av sjukvården. Att hjälpa mig på andra sätt verkar de ju ändå inte klara av.

Glömd av myndigheter

In Uncategorized on 25 mars 2010 at 10.01

Hur ska man svara på en sådan fråga? Är att aldrig ens börja att avbryta i tid? Nationella Hivrådet (eller egentligen Rådet för samordning av insatser mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar) står bakom och med deras mål tillhör jag en grupp man kan helt strunta i verkar de tycka.

Communication Breakdown

In Uncategorized on 21 mars 2010 at 19.16

Om att kommunicera sina känslor skriver Julia Skott. Jag hade gärna blivit avvisad ordentligt både när det handlar om kärleks- men även vänskapsrelationer. Men eftersom jag själv inte förmedlat mina egna känslor (mer än alldeles nyligen då) så kan jag inte gärna kritisera andra eftersom de inte gärna behöver ha uppfattat att jag varit intresserad av dem.

Eftersom jag aldrig uppfattat att någon skulle varit intresserad av mig har jag inte haft anledning att svettas över bekymret att behöva avvisa någon.

Dessutom känns det som att jag ständigt är den personen som driver på konversationer skriftledes, om det så är e-post, chatt, SMS, på Facebook eller i annan form. Därför blir det än värre i andra situationer i vardagen med tanke på min blyghet. Om jag behöver driva på för att ens ska bemöda sig med att kommunicera med mig är det hopplöst när jag inte ens vågar prata med andra personer.

När skridskorna viker sig

In Uncategorized on 21 mars 2010 at 15.42

När jag läser Dr. Spinns text om kärlek har jag svårt att känna igen mig. Han skriver att han är blyg samtidigt som han beskriver relationer till tjejer som jag inte varit på ljusårs avstånd ifrån. Så har jag heller aldrig varit typen som spelat hockey, fotboll eller bråkat på skolgården. Jag var ju inte ens på skolgården och skridskoåkningen var jag usel på vilken är nog så knäckande på en ort där idrotten är allt och intellektet intet.

Kanske är det just avsaknaden av tävlingsinstikt som gjorde mig helt värdelös. Trots min empati så hjälper den ingenting när man inte tagit strid för någonting.

Jag har förstås än mindre aning om vad kärlek är. Jag har stora begreppssvårigheter  vad gäller skillnaden mellan kär, förälskad och attraherad. Inte för att det spelar någon större roll. Jag känner en bra känsla för en kvinna och sedan händer inget mer. Vilken känsla det då är spelar ingen roll eftersom jag inte behöver uttrycka.

Amerikanska högern: du har ett fantastiskt liv

In Uncategorized on 21 mars 2010 at 14.34

Tydligen har jag missat att välkomna våren med att fira avhållsamhetsdagen. Nu antar jag att det i första hand är tänkt att hindra unga kvinnor från att ha ett sexliv eftersom kvinnors sexualitet betraktas som ytterst farlig men jag antar att jag föregår med gott exempel även som man.

Nu ska jag om jag förstår saken rätt tacka min avsaknad av sexuella erfarenheter för att jag lyckades ta mig igenom en högskoleutbildning, inte min intelligens, bildning eller ihärdighet.

Och hur mycket känslomässig stress har jag inte undvikit genom att vara ständigt ensam?

but also helps young adolescents avoid the emotional distress that often comes along with early sexual activity

Nu vet jag inte exakt vad mina föräldrars inställning är men ska jag avhålla mig tills jag är i ett romantiskt förhållande som närmar sig äktenskap kan jag titta i stjärnorna efter det lika väl. Var skulle jag hamna där till att börja med?

“abstain from sexual activity until they are in a committed adult romantic relationship nearing marriage.”

Jag skulle gärna vilja fråga dessa konservativa krafter vilken bestående och positiv inverkan min (ej självvalda) avhållsamhet haft på mitt liv.

Värdelös

In Uncategorized on 21 mars 2010 at 12.50

Hur ska jag kunna söka stöd för min situation hos min familj när man får utstå gliringar som antyder att onani är något skamligt substitut till riktig sex som bara förlorare ägnar sig åt? När de talar om att förlora oskulden i överförd betydelse som i första gången man tittar en hockeymatch?

Det finns helt enkelt ingen anledning för mig att tro att de tar mig på allvar eller ser mina problem och behov.

Man är till för att behandlas som luft

In Uncategorized on 21 mars 2010 at 12.39

Om man avslutar sitt anonyma meddelande på kortet till en blombukett med orden ”Jag önskar att vi kunde vara vänner.” och får ett svar (innan hon vet vem det är) som undrar om det verkligen vore omöjligt och undrar om hon gjort något som tyder på motsatsen så skulle man kunna hoppas att fortsättningen blir annorlunda än att när hon väl får veta vem det var hänvisa till chatt, ett kommunikationssätt som hon i nästa andetag erkänner att hon inte gillar och att sedan fortsätta låta bli att svara även på konkreta frågor.

Samtidigt finns det förstås möjlighet att på Facebook se exempel på hur man kommunicerar med andra personer trots den påstådda tidsbristen och lägga till nya vänner. Slutsatsen borde förstås vara att jag är en ointressant och tråkig person och helt enkelt ge upp personen i fråga. Slutsatsen blir att jag är en ointressant och tråkig person och borde helt enkelt ge upp min egen person.

Tvång att leva?

In Uncategorized on 20 mars 2010 at 23.31

Johanna Nylander skriver i Kvällsposten om aktiv dödshjälp och att ”det borde finnas höga hinder från omgivningen för att genomföra det”.

Jag har haft självmord i tankarna sedan tonåren. Det har varit en tanke på en utväg som underlättat att utstå vardagens jobbiga situationer. Med en hög grad av självständighet och en intalan om att jag klarar mig själv har jag inte varit i situationen över att jag allvarligt ska behöva överväga det efter att jag slapp undan den jobbiga situation som grundskolan, och i viss mån gymnasiet, innebär.

På senare tid har tankarna om självmord dykt upp igen. När arbetslivet blivit tett sig för jobbigt och man övervägt sina privata, socialt fattiga, omständigheter har tankarna tagit mer konkreta former. När jag inte har några förhoppningar om att finna någon som man kan finna styrka i att klara livets svårigheter, att dela glädjeämnen med eller finna närhet hos känns det outhärdligt att fortsätta ensam.

Det finns några få saker som hindrat mig från att genomföra självmord. Det handlar dels om släktingar som man inte vill utsätta sorgen för medan de är i livet, närmare bestämt morfar. Den andra faktorn är de rent praktiska kring  genomförandet. Jag vill inte hamna i en situation där jag misslyckas med ett försök som leder till fortsatta men eller som utsätter någon oskyldig bilförare eller lokförare för ett livslångt trauma.

Hade sjukvården kunnat bistå mig, som inte ens har ett fysiologiskt livshotande tillstånd, med assisterat självmord hade jag kanske stått i kö. De skäl som kan anföras mot att sådan hjälp ska ges har jag svårt att koppla samman med den syn som finns på individer i dagens samhälle.

Det främsta skäl som jag kan se mot att sådan hjälp ska få ges av sjukvårdspersonal är sådana som ser till samhällets bästa och då i samhällsekonomiska termer. Vi relativt unga ska inte få lämna jordelivet innan vi betalat tillbaka det vi kostat samhället i vård, dagomsorg och utbildning. Men om det vore huvudorsaken skulle åtminstone ättestupan vara tillåten. Nej, det handlar nog om den allmänna synen på fenomenet självmord. Så sekulariserade och frikopplade från en kristen syn är vi inte så att vi kan bortse från kristendomens fördömande självmord.

Vi är hellre beredda att tvinga medmänniskor utstå hemska fysiska eller psykiska smärtor än att omfamna faktum att döden existerar även i andra fall än att gammelfarmor dör av hög ålder på ett servicehem.

I ett reportage i Uppdrag granskning 2008 bedrev reportern en jakt på en person som hjälpt ungdomar med råd och tips på Internet med hur man ändar sitt liv. Det jämställdes närmast med mord och han framställdes som en ond person. Vad  samhället i form av medmänniskor och institutioner gjort för att underlätta dessa ungdomars situationer för att de skulle orka fortsätta leva sågs dock inte som intressant nog för att tas upp.

När barn utsätts för destruktiva hemmiljöer trots socialtjänstens kännedom eller vi satt i system att bygga en skola där det är viktigare att ge eleverna omdömen eller lära dem veta hut än bry sig om hur de egentligen mår är det en undanledningsmanöver att förarga sig över någon som hjälper med råd.

Nummerresultat från XKCD

In Uncategorized on 20 mars 2010 at 22.51

Numbers

Kan inte undgå att lägga märke till att skalan för antalet pojk-/flickvänner börjar på 1, inte 0. Att ”aldrig haft en pojkvän” finns med, men inte motsvarande för ”flikckvän”.

Själv har jag oräkneligt eller bara ett problem. Ramsan med bottles of beer drar jag aldrig. Min ölkonsumtion är så måttlig att den inte motiverar den. Längden på min lem är ointressant eftersom den ändå inte kommer till användning.